Liksom tidigare år har hävden vid Nybygget bestått av fagning, bekämpning av ohävdsarter, slåtter och fårbete, men i år tillkom ytterligare ett moment – att hålla vildsvinen utanför hägnat område. Genom idogt arbete har det lyckats någorlunda, men framtiden får utvisa vem som går segrande ur den matchen.

Bekämpningen av de arter som inte är hävgynnande har tveklöst gett önskat resultat. Hundkäx, älggräs, sly och ljung (som jag slarvigt räknar in här) har kunnat hållas i schack. Piprör är ett besvärligare kapitel. Det är ett hårt gräs (det användes förr som piprensare – därav namnet) som fåren ratar och därför har vi klippt av det innan det går i frö. Men på en plats finns de kvar med strå och vippa (ovanför lilla lyckan). Alla uppskattade inte att vi var där med sax och räfsa och vi blev därför bortjagade. För att understryka situationens allvar så blev vi också stuckna (av jordgetingar).

Slåttern var en ganska seg historia i år. Det var alldeles för få personer som slog med lie på slåtterdagen – bara två personer. Därför fick vi fick be Natur och Bygg (kommunens arbetslag) om mer hjälp. Ändå kan vi konstatera, när säsongen är slut, att det kanske aldrig har varit så stora ytor som slagits med balk, lie eller klinga som i år. Ängen, åkern, vägrenen, fägatan och utvidgningen med mera är väldigt välansade. Dessutom betade fåren på ängen i nästan två månader. Men fållorna söder om torpet blev inte betade i år, oklart varför. Så det var inte mycket annat än att slå gräset där i stället. Och räfsa förstås. Resultatet är betydligt bättre än om fåren betat, för de lämnar det torra gräset.

Jan Axelsson, aktiv medlem och kontaktperson för Hagmarksgruppen